I dagens läge kan dottern säga sitt namn. Nästan. Eller jo. Kanske. Eller nog kan hon det. Bättre än förut.

Förut kallade hon sig för "miné" eller "mina" - man fick gissa sig fram om hon pratade om att det var hennes eller om herself.

Nu säger hon "Yassiemine" - helt okej, fint. Kanske roligt men man förstår mer att hon pratar om sig själv.

Mama is proud. Papa likaså.