Jag kanske borde börja skriva dagbok eller träffa pyskolog. Jag tror inte så värst på pyskologer men det skadar inte att testa. Vänner att prata med har jag, men känns inte rättvist mot dem att sitta och prata om mig, mig, mig hela tiden. Jag vill hellre vara den som lyssnar, tröstar och hjälper.

Som jag redan har berättat är mitt liv så komplicerad. Så det krävs mycket från mig att kunna berätta allt från skratch. Helst vill jag inte prata om mitt liv.

Hjärtat och Janina är nog de som vet mest. Nu ska ni andra inte tro att jag inte älskar er lika mycket eller att ni inte betyder lika mycket utan det är väl för Janinas del att vi har varit bästisar i väldigt många år och vi är inte de bästisar som hänger ihop eller pratar 24/7 utan vi är de som vet var vi har varandra, och ringer varann direkt det har hänt något positivt eller negativt. Så känner jag för henne. Hjärtat, ja han är jag med mest hela tiden, i början låg vi uppe in till småtimmarna och pratade, varje dag. Nuförtiden har jag lätt att gå till honom och berätta direkt det är något i vetskap om att han älskar mig trots mina brister.

Sen finns det andra som jag nu som då kan öppna mig för, lite i taget. Men med mitt komplicerade liv och 18 år så finns det mycket kvar att veta förrän det går att förstå sig lite. Jag älskar er alla lika mycket för det.