För ett år sedan blev jag ensamstående varje dag, hjärtat kom hem varje Fredag och varje Söndag åkte han tillbaka. Jag hatade det. I år skulle det vara andra bullar, han skulle nämligen bo hemma. Men så tog vårt förhållande en U-sväng och slutade med en paus som varade så länge att han hann flytta ihop med sin bäste vän, 50 kilometer från oss.

Ett år senare är jag på samma jävla ställe. Ensamstående från Söndagkväll till Fredag eftermiddag. 50km låter inte så mycket men det är väl mest allt skötandet, väckandet, läggandet, klä på, mata - allt man gör som föräldrar, ja, jag gör det själv.

Jag vet att det finns de som är ensamstående på riktigt, jag har varit en av dem själv. Men när jag vet att jag egentligen inte alls skulle behöva göra allting själv även om jag älskar och såklart gör allt för dottern så är det ändå jobbigt. Inte så jobbigt för dottern, men för mamma.

Men från den ljusa sidan, jag klarade ett helt år, all by myself. Så nog klarar jag många år till om det krävs.