Mitt liv är så komplicerad att det inte riktigt går att förstå. Hur någon än vrider och vänder, försöker och klurar lite så går det inte att förstå.

Jag vill tro att det mesta beror på mig, jag är envis som en åsna (därav dottern likadan), jag har svårt att tro på mig själv och komplimanger kan jag inte ta. Däremot älskar jag att ge komplimanger, få andra att tro på sig själv och försöker ge mitt bästa.

När livet behandlar mig bra och allt känns suverän, då går allting hur bra som helst. Ingenting att klaga över men när allting bara går neråt, då gråter jag, vill ingenting och trycker ner mig själv ända tills jag tar mig i kragen.

Jag hatar mig själv, allt som oftast. Bara för att jag vet att jag kan göra så mycket bara jag vill själv, men jag är lite beroende av stöd. Det sitter väl i från när jag var liten. Som liten fick jag klara mig själv, typ. Så nu känns det som om jag faktiskt behöver den där hjälpande handen och att jag nog inte skulle orka eller klara mig utan den.

Jag älskar min stora familj, släkt och vänner. Men ibland så känns det som om jag inte räcker till för dem, vad jag säger eller gör så förstår ingen.