Igår återförenades jag och dottern. Som vi har saknat varandra, länge låg vi i sängen igår kväll och pratade, om ditt och datt- Yasmine var inte alls glad över att jag hade lämnat henne med pappa. Rättare sagt, hon trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka. Så det var mycket "du får aldrig lämna mig, mamma", fy fasen vad det stack i mitt hjärta. Förklarade tiotusen gånger, om och om igen att jag aldrig, aldrig någonsin kommer att lämna henne. Aldrig!

De få gångerna som jag har fått egentid för att göra whatevhs som jag vill göra, kan man räkna på en hand. Men när det händer sig, att ungen lämnas med pappa så känns det jävligt tungt och konstigt. Bara för att vi är så vana, hon och jag, med att vi alltid är tillsammans. Där har vi svaret på varför Yasmine är en sån mamis unge.