För exakt två år sedan satt jag och studsade på en yogaboll i vår gamla lägenhet. Snön hade täckt marken och det var kallt ute. Vinter.

Chattade med svärsyster via FB, räknade minuterna mellan värkarna och hoppades. Nu fick svärsystern skickasin mamma hit eftersom värkarna började komma med 3-5 minuters mellanrum, ibland 2-3. Tobbe satt och tittade på en film som visades på Sveriges 4an.

När svärmor anlände kom värkarna titt som tätt, värkarna var inte så pass starka att jag inte kunde hantera den. Gick på toaletten och slemproppen lossnade, ringde BB och de sa att vi fick komma in, bråttom behövde vi inte ha. Så jag gick och försökte röja undan lite hemma, packade det sista och vi hoppade i bilen efter att Tobbe hade hämtat nån skruvgrej åt Jonas som kom till oss. I bilen ringde Tobbe åt sin pappa och syster, jag lät bli att ringa åt mamma eller någon, bara för att jag trodde att de skulle skicka hem oss tillbaka.

Vi for via Karvat och den lilla stunden där började värkarna vara ohanterbar men inte så att jag ville dö. Vägen till sjukhuset kändes lång, hissen upp var jobbig. Jag blev undersökt och var bara 3cm öppen- TRE! Men vi fick stanna kvar, jag fick order om att försöka få sömn så att jag orkar men värkarna var för starka och jobbiga. Klockan 2 (tror jag) fick jag gå till förlossningssalen, epidural it was. Hade så ont att jag inte kände av droppnålen eller av epidrualnålarna. Där fick jag ligga och vänta tills jag var öppen 10 cm. De fick komma in och höja på droppen så att värkarna skulle bli starkare. Allt var frid och fröjd. Klockan 5 ville jag dö. Klockan 7 önskade jag att jag var död. Klockan 8 (tror jag) fick jag börja krysta. Wiihoo tänkte jag med lite "jag-är-helt-slut". Kvart före 9 lovade barnmorskan att hon snart var ute. 9:30 - ingen bebis.

Jag fick nog, bönade och bad om sugklockan, ville strypa alla, speciellt Tobbe som fick det lättaste jobbet. 10 - ingen bebis, barnmorskan blev lite stressad eftersom bebisens hjärtljud började sjunka, lite över 10 kallades en läkare in. 10:17 "hoppade" läkaren på min mage på samma gång jag kryste. 10:21, Bebis tittade ut. Inget gråt, ingenting. Bebis blir blå och fördes iväg, jag visste ingenting och var förkrossad. En bit bort från hallen hörde jag henne skrika, vilken lättnad. Moderkakan ut, bebis kom tillbaka, låg i min famn och de undersökte mig. Jag blödde som en tok men varifrån visste ingen. Bebis höll på att glida ur mina armar, pappa tog bebis och jag kände mig svag och dizzy. 3 liter blod hade jag förlorat (människokroppen har 5 liter) så vi fick stanna kvar i förlossningssalen tills klockan 16. Där låg vi alla tre och beundrade varandra. Yasmine och Nathalie hade vi som namnförslag, de var de två vi älskade. Yasmine blev det. Vår lilla prinsessa, Yasmine. Imorgon fyller hon 2 år.

kärlek vid första ögonkastet.