Som flickvän till en dataspel beroende pojkvän ska jag berätta att det inte alls är lätt. Det blir oftast gnäll och tjat ibland och det blir också att jag inte bryr mig heller. Sen kan han även bli behandlad om ett tonårspojke. "Spela nu en timme till sen får det vara bra för idag" eller "Nu har du spelat hela kvällen, kom så gör vi någonting annat" - Förut var det ett problem i vårt förhållande men nu har vi liksom jobbat igenom den fasen att det blir lite av vad han vill och lite av vad jag vill. Jag är glad över att han ändå hjälper till med Yasmine även om han spelar. Vi kompromissar nuförtiden.

På Lördag efter kalaset har jag lovat honom att han får spela hur länge han vill med sin bästa vän och vi (jag och dottern) far och hälsar på hos mammas. Sen när det är natidags för dottern får jag joina pojkarna. Jag brukar oftast fönsternätshoppa bredvid dem och alltid, varenda gång så börjar dem prata spelspråk med mig, det har liksom bara varit så och jag har låtsas att jag förstår vad de säger även om det låter som arabiska för mig, och arabiska kan jag inte. Men oj vilka skrattstunder vi har haft under såna tillfällen. Nu ska jag pussa min sovande dotter godnatt och sen krama om hjärtat. Talk to you tomorrow!