Jag vet hur det är att nå botten. Att känna sig misslyckad och oönskad. Att känna sig otillräcklig. Vad gör man för att orka en dag till?

Jag lät mig själv ta den tid jag behövde. Jag lät mig själv gråta och må sämst. Nu 8 månader senare känns det som om allt ordnar sig, och trots att jag har en ångest som följer mig varje dag, en oro över allt, så kan jag ändå glädjas åt min fina lilla familj. Att känna kärlek och känna mig älskad trots mina brister.

Jag har lärt mig att jag visst får vara glad och lycklig över min lilla familj. Vara stolt över det jag och Tobbe har skapat, även om vi varje dag får kämpa genom de allra dummaste rykten. Jag får vara lycklig.

Kanske vi inte varje helg har familjemys men oj vad vi kramas och visar varandra kärlek hela tiden. Klichén "it's the littlest things that make life big" stämmer till 100 procent.

Idag skulle jag vilja springa och krama alla nära och kära, så mycket kärlek känner jag just nu. Mama är hög på kärlek helt enkelt.

Jag tror att om alla bara öppnar sina ögon once in a while så kommer ni så som jag även att känna lyckoruset trippa runt i hela kroppen.

För visst är alla lyckliga lottade!