Jag har gått runt och trott att med denna graviditet har jag varit så himla snäll och gullig. Jag hade trott att hormonerna rubbade inte mitt humör lika mycket som med Yasmine. Så fel jag hade. Häromdagen berättade Tobbe att jag är surpruppan #1 och jag har inte längre något stubin utan blir arg direkt. Hoppsan, haha! 

Tänker jag efter riktigt noggrann så kanske han nog har rätt ändå. Med Yasmine var jag som preggo kvinnor i filmer, grät hejdlöst hela tiden, för ingenting speciellt egentligen. Men nu, nu gråter jag inte längre. Eller jo, när jag blir riktigt riktigt ledsen men alla gråter ju när de är ledsen. Iallafall, jag skrattar, alltså jag gör det hela tiden. Jag skrattar för ingenting och jag (please god, forgive me) är så himla elak. Sjukt hur det kan vara så olika.